Att I har fått ett jobb och att vi kan börja om från början - en nystart.
Börja jobba på att få vårat förhållande på topp.
Att jag ska kunna slappna av mer och må bra psykiskt.
Som det är nu blir det bakslag på bakslag och jag vet inte hur länge till jag orkar.
Allt känns bara så jävla orättvist nu. Hur ska jag kunna försörja våran familj på min lön?
Det är tufft, jag måste vara stark och glad utåt hela tiden, men inom mig har jag en sådan oro och hjärnspöken och massa skit, tyvärr får I ta all skit. Det blir så när man inte har någon nära vän man kan prata med. Sen tycker jag att sitsen vi är i, är pinsam, pinsamt att prata om. Pinsamt att prata om hur jag mår.
Du vet att du gärna får höra av dig till mig om du vill. *kram*
ReplyDeleteFörstår dig helt och hållet, men Rickard får ju ersättning från försäkringskassan dock. Men han söker och söker, får inga. Får hoppas han får några av de sommarjobba han sökt nu.
ReplyDeleteMen jag har lärt mig att det spelar ingen roll hur mycket man ligger i och tjatar om det, för det händer fan inte snabbare för det. Det är bara att försöka svälja allt.
Är det någon tid som passar allra bäst att jobba upp förhållandet så är det väl trots allt i dessa situationer? När man visar hur mycket man stöttar sin partner, älskar sin partner och finns där för Han.
Det må vara jobbigt för oss som försörjer, men tänk då smärtan dom har varje gång dom får ett bakslag och vi tjatar?
Nej, det är bara att låta det vara.
Ni har det bra, om man jämför med andra. Man ska vara glad för det man har, för det kan försvinna lika fort. Ni är ju inte fattiga, ni lever inte på existensminimum, ni har det bra! Det är bara det där lilla extra varenda människa i våran sits vill ha, man vill ha ALLT.
Tro mig, jag tror du hade mått ännu sämre om du hade vart ensamstående med en lön + dotter. Jag har själv varit i dom tankarna och jag ångrar mig för var gång jag tänker på att Rickard inte kommer vara en del av det.
Varför blev det anonymt? :s
ReplyDelete