Okej, det är väl på tiden att jag skriver ett litet inlägg. Har inte känt för det och sen gör jag inte så mycket olika saker så det blir väl bara om Freja.
Denna vecka därimot har det hänt mycket.
Jag har fått tid till operation, efter att ha ringt Halmstad så fick jag tid den 18:e oktober, papprena kom dagen efter. Inte illa.
I har varit på anställningsintervju och det verka väl lovande, hoppas jag, nu behöver vi lite bra saker här.
I måndags fick jag reda på att min morfar hade somnat in och att en ängel flyttat till himlen.
3 nära släktingar på 3 år, och 2 nära på bara 10 månader. Livet är orättvist, dock känns det lättare att acceptera en bortgång när personen är äldre, morfar blev 80år, det blev farfar med som gick bort för 3 år sedan.
Något som jag nog aldrig kan acceptera, inte på ett tag är att pappa gick bort.. så ung, han blev 52 år, det är inte rättvist. Varför just våran familj? Han får aldrig se Freja växa upp och inte våra (förhoppningsvis) fler barn. Det är det som gör så ont.
Men jag vet att han har det bra nu, tänk att ha cancer i 10½ år, tänk vilken oro han måste ha haft att den kan komma tillbaka när som helst.
Snart har ett helt år gått sen min älskade pappa lämnade oss, ett helt år, 365 dagar. Ibland känns det inte som det ens har hänt utan att det är en hemsk mardröm, den värsta mardrömmen man kan ha.
Nog om det, kommer skriva ett inlägg tillägnat bara åt pappa en dag, när jag känner mig redo, men det gör jag inte än.
Åter till kaffekoppen.